mars 10, 2008 vid 20:01 (Blaj, Skojsans, Åldersnoja)
Jag ska ta BE-körkort. Dvs körkort för tungt släp. Jag kör ju mkt hästsläp och har en stor tung bil. Det innebär att jag kör olovligt med mitt nuvarande körkort och har så gjort länge. Och lika länge har jag tänkt att jag ska ta det där jäkla körkortet ngn gång så jag slipper oroa mig. Och nu är jag nog närmare än ngnsin. Är nästan på väg att skicka in körkortstillståndet. Men det känns lite surt, det kommer kosta mig över 2000 kr bara att försöka ta det. Och jag kör ju släp så himla bra, så det känns liksom lite onödigt. :)
Idag var jag i vilket fall och gjorde ett synprov som man måste skicka med ansökan för körkortstillstånd. Känns också onödigt. Att åka iväg och få konstaterat på papper att jag är halvblind. Jag är faktiskt otroligt närsynt. Jag ser inte marken utan glasögon/linser. Numera använder jag dygnslinser, vilket är underbart. Men innan dess så var jag beroende av att glasögonen aldrig flyttades, för om ngn flyttade på dem så gick jag som en dammsugare och letade efter dem. Mitt ex flyttade på dem ngn gång när han var förbannad på mig. Rätt smart, för jag fick ju ägna flera timmar åt att känna igenom hemmet efter dem sen.
Optikern idag var bland det klämkäckaste jag varit med om. Och jag gick direkt in i min nästan lika klämkäcka personlighet. Hade någon betygsatt oss i töntighet så hade vi scorat fullt. Lätt. När hon gjorde synfältstestet så sätter man ju pannan mot en grej och sen lyser lampor ute till hö och vä och man ska säga vilket det var. Det var lite ojämnt, för hon körde mkt på vänstersidan, men nästan inget på hö. Tills hon kommer på att mitt hår ligger för mina ögon lite på höger sida så jag såg inget alls åt det hållet. Vi skrattar hysteriskt åt det ett bra tag (och vad var roligt egentligen???). När vi skrattat klart åt det så säger jag; ”Ja, det borde egentligen vara lag att ha diadem på när man kör bil så man inte missar ngt åt sidorna”. Då tog optikern skrattandet till en annan nivå och töntskrattade ännu mer. Som tur var så var jag klar och kunde gå hem. Blir lite rädd över att jag kommer bli tönt på heltid om några år.
Kommentera
mars 2, 2008 vid 12:34 (Barn, Skojsans, mode, Åldersnoja)
Tags: hip hop, mössa
Tillbaka i civilisationen efter två dagar på landstället ute i Roslagen. Och ni som vet hur jag bor här hemma, vet att det är ganska kul sagt att jag är tillbaka i civilisationen. MEN jag hade inget rinnande vatten under två dagar ute på landet, och det finns det här. Och att vara utan rinnande vatten är plågsamt, även om det bara rör sig om två nätter. Gårdagen spenderades med mössa på. Inte pga kylan, utan pga hårobestånd.
När vi skulle åka hem och gå in och äta på en mathak på vägen hem så gnällde Pemps lite över att jag hade mössan på mig. Och då måste jag ändå säga att jag är ganska snygg i mössan. Det är en oversizad grön mössa som en stor halsduk matchar. Men hon tyckte nog att den inte stämde riktigt med övriga outfiten igår. Vilket kan varit sant.
Att ta av sig mössan inne på matstället var i vilket fall uteslutet. Till slut verkade Pemps känna att hon var tvungen att ta tag i det eftersom det satt några killar i hennes ålder vid bordet bredvid, så hon gnällde högt och ljudligt på min mössa för att folk omkring skulle förstå att hon inte accepterade och hade något att göra med den gröna smurfmamman. Till slut nästan skriker hon ”Mamma, du är ju inte direkt någon hiphopare!”
Och då började jag fundera. Att det är jag visst det. Kolla in.
Hiphopare;
- har ofta mössa/kepa. Check.
- har stora kläder. Check. (sort of)
- Lyssnar på hip hop-musik. Check. (sen att jag gillar mer vanilj-hip hop ser jag inte som något probem)
- dansar street dance. Check.
- hänger med andra hip hopare. Check. ( i vilket fall med en, inte så ofta, men det händer)
- uttrycker sina åsikter om orättvisor i texter. Check. (jag har minst en gång uttryckt orättvisa här på bloggen om t ex de som har en mulberryväska som jag vill ha)
Behövs det sägas mer?? Saken är klar. Pemps behöver inte skämmas mer, jag kan ha mössa inomhus legitimt. Nu ska jag hänga med mina gangstas…
Kommentera
februari 1, 2008 vid 23:54 (Barn, Djur, Personligt, Åldersnoja)
Tags: föräldrar, fika, kyrkogård
Hästarna var kvar i hagen i morse. Men nu kom jag just på att jag aldrig kollade stängslena. Alltid ngt som gör att jag kan vara lite orolig. Pemps kom upp vid tvåtiden i natt och kunde inte sova för att det lät så mkt när det blåste. För säkerthets skull så kom Trubbel också upp, han brukar gå upp och kissa. När han såg att Pemps sov hos mig så skulle han ju också. Och om det ngt de vet är att deras mamma är mkt mkt lätt att argumentera ner när hon är trött. Så vi låg som sardiner. Vad är det med ungar som gör att ju trängre och varmare, desto bättre sover de? Jag sov inte i vilket fall.
Idag har varit en soft dag. Har jobbat hemifrån och haft en skön fredagsmyskväll med barnen.
Jag skulle fika med min mamma och pappa idag också. Och där man parkerar bilen ligger det en kyrkogård där min mormor och morfar ligger. Jag har nog inte varit på den på minst tio år, men tänkte jag skulle gå in och morsa när jag ändå var där. Så jag gick åt det hållet jag trodde det var. Har ni tänkt på hur likt det ser ut överallt på en kyrkogård? Det här är ingen stor kyrkogård, men ändå så hittade inte graven. Samtidigt så skulle det vara en begravning där, och sällskapet stod utanför kapellet. De stod i klump och tittade mot dörren på kapellet hela tiden som om de var koncentrerade. Efter tionde varvet som jag gick förbi dem så stod alla med ansiktet vänt mot mitt håll. Antingen så var de oroliga för att jag var en förvirrad galning, eller så bettade de om ifall jag skulle hitta graven eller inte.
Jag hittade den. Kände mig lite fånig när jag stod där och tittade på gravstenen, så jag hejade bara lite och sen gick jag. Funderar på att göra en karta till nästa gång jag ska dit. Gps kanske funkar?
Fikade som sagt med mina föräldrar. Händer ju inte ofta direkt. Men det var mysigt att sitta inklämd mellan sina föräldrar. Det konstiga är att hur gammal man än verkar vara så regredierar man direkt till samma person som man var när man bodde hemma. Jag blir oerhört barnslig och lite provokativ med mina föräldrar. Det sägs ju att man inte blir vuxen för ens föräldrar är borta. Jag hoppas verkligen att jag får vara barnslig och ovuxen väldigt väldigt länge till. Älskar mina föräldrar deeply.
Kommentera
januari 29, 2008 vid 22:24 (Skojsans, showskolan, Åldersnoja)
Tags: facebook
Jag har slutat vara på Facebook. Hann bara vara där ett par månader, men nu har jag bestämt mig för att det är ute att vara där. Och jag vill vara inne.
Elaka tungor i min bekantskapskrets tror att det är för att jag bara fixade ihop 17 kompisar där. Varav två är systerbarn, några är elever och några till känner jag bara ytligt genom ngn annan.
Själv hävdar jag att det beror på att att jag är i fel generation. Min generation håller inte till på såna här siter, och använder inte datorn på det sättet. Och jag får självklart medhåll av andra i min generation.
Och jag bryr mig inte det minsta om att alla andra jag känner som är på facebook sitter med flera hundra kompisar. Jag satsar på kvalitet. Så de kan sitta där och räkna sina otaliga vänner varje dag. Pfft.
Kommentera
januari 27, 2008 vid 23:33 (Skojsans, barnfri, Åldersnoja)
Tags: ont i fötterna
Jag har så otroligt ont i mina fötter. På samma sätt som när jag var i Paris. Men då var det liksom ok att säga till folk hur ont jag hade i mina fötter, jag menar vi gick ju säkert en tio-tjugo mil per dag då…
Men det här fot-onda började igår. Ungefär vid nio på kvällen när Pemps party var slut så hade mina fötter kapitulerat också. Och jag stapplade omkring, ont i ljumskarna och fötterna. Och jag hade inte ens högklackat. Sa inget till ngn av de andra som var med för jag tänkte att det var en åldersgrej. Sen när Mange Banan och jag var kvar själva för att städa lokalen så såg jag honom stappla omkring också. Och han är ändå tio år yngre än jag!! Men enligt honom berodde det på att han gick i fel skor. Och att mitt berodde på att jag var gammal.
Minns att jag kunde ha så här ont i fötterna när jag var 20 efter att man varit ute och dansat till fem på morgonen i högklackat. Om jag vetat då att jag senare i livet skulle ha lika ont klockan nio efter ett barnkalas utan högklackat så hade jag nog tappat livslusten.
Kommentera
januari 27, 2008 vid 21:13 (Barn, Kärlek, Skojsans, Åldersnoja)
Tags: kryckor, självkänsla, skadad
När alla föräldrar kom igår för att hämta sina ungar så passar Pemps och Trubbel på att skojbråka (jo, den här gången var det på skoj) och när Pemps jagar Trubbel så ramlar han och hon ramlar på hans fot på sidan. Trubbel är inte ngn som vill ha uppmärksamheten på sig, men det här gjorde så ont att han ylade och skrek så kyrkklockorna lät. Så det föräldrarna möttes av var Trubbel som låg i mitten på dansgolvet och skrek som en gris, alla andra ungar stående runtomkring och gapade och jag som försökte dra Ludde bort från golvet.
I morse hade han lika ont och foten var jättesvullen. Så jag åkte till UAS med honom. På vägen dit så hade vi mysiga samtal, bl a om att att man kan hamna i roller t ex i skolan som man inte vill ha. Trubbel har bl a fått en roll som stor och stark och som alla vill brotta ner, de tror att han är en tuffing vilket är långt bort från sanningen. Han frågade sen om vuxna också har roller och jag svarade att det har man visst det, men de blir ofta inte lika utpräglade som barns. När han frågade vad jag hade för roller så sa jag att jag kan spela lite för glad och trevlig även när jag inte alltid känner så. Men la till att det nog inte märks, och att det händer ganska sällan.
Väl inne på sjukhuset och vi satt och väntade på att läkaren skulle komma in på vårt rum så fortsätter vi vår diskussion. När den unge snygga läkaren kliver in i rummet så blir jag fnissig, fantastiskt charmig och pratar lite om Trubbels pappa så han förstår att jag inte är gift.
Direkt när läkaren gått ut så konstaterar Trubbel torrt att min roll är nog mkt värre än hans brottarroll och att han var övertygad om att läkaren tyckte att jag var en gammal fånig morsa.
Sex timmar senare var vi hemma med kryckor, bandage och en sargad självkänsla. Min alltså.
Kommentera
januari 22, 2008 vid 17:47 (Kärlek, Skojsans, Åldersnoja)
Tags: dejtingsajt, pojkvän
Idag var jag på lunch med en kollega. Han är singel och dejtar typ hela tiden. Finns nog ingen dejtingsajt som han inte är med på, samt han får sms hela tiden. Det är en snygg och trevlig kille, så han har inget svårt att få tjejer intresserade. Men han letar vidare…
Idag så ringde det på hans mobil när vi satt och åt. Han hinner bara säga sitt namn, sen får han världens utskällning av en tjej. Jag försökte verkligen inte lyssna, men tror hela restaurangen hörde henne också. Tydligen hade han varit på dejt med den här tjejen igår och han hade sagt redan innan efterrätten att det inte var någon idé att fortsätta. Och så hade han rest sig upp och gått. Och tydligen stängt av sin mobil…
Men nu ringde hon alltså, och han blev väldigt stressad. Så stressad att han avbryter henne och säger att han träffat en tjej som han blivit dödsförälskad i och därför inte kunde fortsätta dejten igår. Och att han var och åt lunch med henne nu. Tjejen i luren tror honom såklart inte (vilket tyder på att hon faktiskt var för smart för honom) och ber att få prata med hans nya tjej. Blixtsnabbt skickar han över mobilen till mig och jag hinner inte tänka klart utan jag säger ”hallå”. Och tjejen frågar mig om det är jag som är hans nya flickvän. Och jag säger ngt i stil med ”huh”.
Här måste jag berätta att min kollega är ca 23 år och tjejen i luren lät som 18. Och jag är ju något äldre liksom. Så hon frågar hur länge vi har träffats, och jag svarar att jag inte vet det. Samtidigt viftar kollegan hysteriskt med händerna och försöker visa både att han gör vad som helst för mig om jag ställer upp på det här samt att han cuttar halsen av mig om jag inte gör det.
Nästa fråga blir om jag är kär i honom, och jag svarar ”njäe, inte riktigt än”. Sen är hon lite tyst en stund och så kommer självklart frågan; ”Hur gammal är du egentligen, du låter äldre än honom?” Lite irriterad över att jag inte lät lika ung som min kollega svarar jag; ”Jag är 58″. Då ser jag hur kollegan bara sjunker ner på sin stol med tom blick och liksom ger upp. Tjejen svarar ngt i stil med; ”Patetiskt, det här ska jag berätta för våra kompisar”.
Han var inte jätteglad efteråt min kollega. Inte jag heller. Fick nyligen ett sms från honom där han frågade om jag faktiskt är 58 år. Jag svarade att jag krävde en dejt nu som betalning för mitt mentala lidande. Det har varit knäpptyst från honom sen jag skickade det. Haha.
Kommentera
januari 11, 2008 vid 17:37 (Skojsans, Åldersnoja)
Tags: pizzeria
Idag har jag varit på showskolan hela dagen och jobbat. Sen var jag och åt lunch med min syrra också. I samma område som hon bor i bodde jag också i tre år för 15 år sen, så det är alltid roligt att vara där.
Det finns en pizzeria där som jag besökte flitigt när jag bodde där. De har mkt bra sallader. Hur som helst, för 15 år år sen när jag började gå på den här pizzerian så var det en ung kille som var en av delägarna där. Jag var lite småförtjust i honom, han var söt och lite flörtig. Så det var alltid lite extra roligt att gå in där. Tror jag åt lite mer där än jag borde bara för att få titta lite på honom.
Idag så skulle vi äta lunch på just det här stället. När vi kommer in där så står en liten flintig gubbe där. DET VAR HAN!!! Helt otroligt, han har förvandlats till en gubbe under de här 15 åren. Lite sorgligt var det allt. Och ändå mer sorgligt blev det när jag tänkte på att han kanske tänkte samma sak när jag kom in. Inte gubbe då iofs… Så idag har jag gått och frågat mina nära och kära hur gammal jag ser ut att vara. Tror inte jag fått ett enda ärligt svar, men hey, det var inte det som behövdes. :)
Nu ska jag iväg till Kista och äta lite mat med Mange Banan.
Kommentera
