Läste just en artikel om en familj i Sverige som prövade det här med att byta hus med en annan familj. De valde ett hus på franska rivieran precis vid vattnet. I artikeln får man följa familjens städångest innan de ska åka, och rädslan att ha fina saker framme, de renoverar som tusan plötsligt för att det ska vara fint osv. Och detta håller det på med i tre månader innan de åker. Och jag förstår verkligen deras ångest. Jag skulle förmodligen behöva hålla på i ett år innan…
När de väl kommit till sitt hus i Frankrike så kan de inte koppla av förrän de fått veta att familjen som bor i deras hus också trivs. Vilket de gör, och sen är allt frid och fröjd och lycka.
Under de här tre sidorna som artikeln varar så hinner jag flera gånger byta mitt hus under några veckor till hus både i Frankrike, Irland och Barbados.
Det absolut sista som sker i artikeln är en bild på hur deras hus såg ut och en liten beskrivning om det, samt bilder på huset de bytte till och således en beskrivning om det. Då insåg jag problemet. Det den här familjen lämnade var ett åttarumshus på Lidingö och om man tittar på interiörbilderna så var det galet fint. Och plötsligt så inser jag att det de kallade renovering inte stämmer överens med min bild av det.
Undrar vad man kan få för ett 1700-tals hur med oslipade golv som man får stickor av, bara ett riktigt sovrum trots 145 kvm, helt otätt och med renoveringsbehov typ överallt. Har jag tur kanske jag kan komma ända till Ukraina, med lite mindre tur kanske Småland.
