januari 31, 2008 vid 22:59 (Barn, Djur, Hemmet, Väder)
Tags: hingstar, stromar
Det blåser så mkt att strömmen blinkar hela tiden nu. Och det är lika med att mitt bredband inte är med mig. Och det i sin tur är lika med att jag inte kan blogga.
Har jag sagt att mitt hus är så gammalt och med så dålig isolering att när det stormar ute så blåser det lätt bris här inne. Tillräckligt för att man ska se ut som Carola i håret när hon framför Stormvind. Beror ju iofs på vilket håll man står i, ibland blir det mer Afghanhunds-looken.
Är lite orolig för hagarna. När det blåser så här mkt så faller det ofta träd över stängslet som betyder att jag kan få gå och hämta hästar hos grannarna. Vill verkligen inte det.
Det sköna är att hingstarna är de riktiga fegisarna som tur är. De vågar knappt gå ut genom öppningen när man håller upp grinden. Och det är fullkomligt otänkbart att gå över en tråd som ligger på marken. Så egentligen behöver jag bara lägga tråd runt dem så håller de sig på plats. Undrar om jag blir straffad nu för att jag skrev så där… För om det är ngt jag ännu mindre vill så är det att jaga vilda hingstar.
Kommentera
januari 31, 2008 vid 9:14 (Blaj)
Tags: militärer
Helt galen natt. Jag bor ju väldigt ensligt och man reagerar direkt om man hör ngn bil som är på väg mot mig. Vilket hände i natt. Plötsligt hör jag bilar som kommer och som kör över min gårdsplan och stannar vid stallet. Kan inte beskriva hur rädd jag blev. Sen ser jag att det är militärer som kliver ur bilen, lite småskraja för hundarna som är ute. Sen går de från min gård och in i skogen. Bortom mig så är det milsvidda områden som är militärens mark, men det är sällan man ser ngn som helst aktivitet där, men tydligen var det det i natt.
Eller så hade de helt enkelt kommit på att jag ljög om foderkoppen…
Ringde dit nu på morgonen och frågade vad som gäller för dem, om det är så att de har rätt att ställa bilarna på min mark osv. Men det var det inte, de får överhuvudtaget inte vara på min gård, och fr a inte på natten. De bad om ursäkt. Det här var andra natten på elva år, hoppas det dröjer 11 år tills nästa gång. För då kommer jag vara beredd…
Kommentera
januari 30, 2008 vid 23:50 (Djur, Hemmet)
Något fruktansvärt har hänt. Jag hade just krupit ner i sängen, släckt överallt, smörjt in mig med diverse föryngrande preparat och mentalt förberett mig för natt.
Så kommer jag på det. Jag har glömt fodra hästarna. Aaaaargh. Finns få saker som lockar så lite som att gå ut själv mitt i natten med en km till närmsta granne och när man inte har förberett sig för det. Jag är inte helt befriad från mörkerrädsla, och min mörkerrädsla är inte sammankopplad till mörker utan mer till klockslag. Så efter kl 22.30 är jag mörkrädd. Fram till 03.30 ca. Men nu hade hon passerat 22.30 och innebär att jag var rädd. Låg kvar i sängen ett tag och tänkte att de nog klarar sig till imorgon. Det brukar jag tänka under en kvart ungefär varje gång jag glömt kvällsfodra, men det slutar ALLTID med att jag går ut ändå.
Hade snöat igen. Lite märkligt, jag har varit ute och åkt en del idag och har inte sett snö ngn annanstans än här. Och det är liksom bara på en km:s omkrets. Och nu var det ännu mer snö och köldgrader.
Nu har jag gett alla djur mat, både inne och ute. Så nu ska jag göra ett nytt försöka att gosa ner mig i sängen.
Kommentera
januari 30, 2008 vid 22:44 (Dagens..., Skojsans, mat)
Tags: militärer, Pretoria
Har just kollat på Årets kock. Och jäklar vad hungrig jag är nu. Och gissa om ingenting av det jag har hemma lockar nu när man sett deras mat.
Idag har jag:
- pratat med min f d svärmor. Ibland så känns ordspråket ”äpplet faller inte långt från trädet” väldigt aktuellt.
- Pratat med försäkringskassan. Först väntade jag i telefonkö i 24 min, förväntad kötid var 7 min. Men hey, det var bara en feluppskattning på över 300 %, inget att gnälla om. Sen blev jag bortkopplad också och var tvungen att vänta igen. Sen kunde den där Solveig inte ens svara på mina frågor.
- Varit och storhandlat. Storhandla för mig innebär att jag köper en massa saker för dyra pengar. Finns inget genomtänkt direkt i det och det visar sig efter ngn dag att jag ändå inte har middagar att tillaga ändå. Men det är kul att handla.
- Blivit stoppad av militärpolisen på militärområdet som man inte får köra igenom om man inte har passersedel. Första gången jag blir stoppad. Ungarna och jag brukar dock skämta om att om vi blir stoppade så ska vi skicka ut en hungrig Pemps för att rensa området. Inget är så farligt som hungrig Pempa. Hur som helst så svarade jag att jag inte hade ngn sån men passade på att fråga var en speciell gård finns. Han visste inte riktigt, men han trodde att det var åt det hållet jag var på väg mot (men egentligen hade jag redan passerat den). Sen frågar han om mitt ärende dit. Jag svarar att jag ska dit och titta på foderkoppar som en vän byggt. Han ifrågasätter inte det och jag får åka vidare. ”Foderkoppar”??? Var jag fick det ifrån är en gåta, och att han gick på det är ändå mer märkligt. Men jag åkte inte den vägen hem, och frågan är om jag ngnsin åker den igen. För frågan är vad jag svarar nästa gång… ”jag ska kolla på ett rymdskepp som hon byggt”??
- Lagade fisksoppa som barnen gillade. Seger.
- Spelade vem vill bli miljonär och Försvunna Diamanten. Trubbel fick dock Afrikas stjärna redan första gången han fick vända. Misstänker fusk. Spelet var över på fyra min och inget tjat i världen fick dem att spela en gång till.
- Följde min kvällsliga ritual och skällde på dem för att de har så himla stökigt i sina rum samt att de inte släcker lampan i tid.
- Såg ett reportage om Pretoria på Packat och klart. Dit vill jag åka.
- Bråkade lite med Mange Banan på msn. Blockade honom, och nu är inte han längre online, så misstänker att jag också är blockad. :D Mkt fånigt tjafs som ingen av oss kommer låtsas om att det ens existerat om en halvtimme.
Kommentera
januari 29, 2008 vid 22:24 (Skojsans, showskolan, Åldersnoja)
Tags: facebook
Jag har slutat vara på Facebook. Hann bara vara där ett par månader, men nu har jag bestämt mig för att det är ute att vara där. Och jag vill vara inne.
Elaka tungor i min bekantskapskrets tror att det är för att jag bara fixade ihop 17 kompisar där. Varav två är systerbarn, några är elever och några till känner jag bara ytligt genom ngn annan.
Själv hävdar jag att det beror på att att jag är i fel generation. Min generation håller inte till på såna här siter, och använder inte datorn på det sättet. Och jag får självklart medhåll av andra i min generation.
Och jag bryr mig inte det minsta om att alla andra jag känner som är på facebook sitter med flera hundra kompisar. Jag satsar på kvalitet. Så de kan sitta där och räkna sina otaliga vänner varje dag. Pfft.
Kommentera
januari 29, 2008 vid 0:38 (Djur)
Den här vackra hästen var det jag ramlade av från. Inte. Men jag önskar verkligen att det hade varit det i vilket fall. Då hade jag varit lite stolt.
Det var den här bruna. Så jag var inte ens så långt från marken med fötterna.
Kommentera
januari 29, 2008 vid 0:31 (Barn, Skojsans)
Tags: betjänt, bruten fot, häst, rida
Ja, det här med skolskjuts till Trubbel var ju inte det lättaste. Vid alla de gånger jag bröt fötterna när jag gick i skolan så fanns det bara en taxi hemma hos mig dagen efter som skolsköterskan fixat dit. Tänkte att det skulle gå till så nu också. Jag har alltså ett intyg från läkaren att han måste ha skoltaxi, så den biten behöver jag ju inte argumentera för. Men nej då…
Fick reda på att jag var tvungen att ladda ner en blankett från kommunens hemsida om skadeanmälan som man skulle skicka till försäkringsbolaget. Sen skulle de i sin tur ta kontakt med mig och därefter kunde vi få skoltaxi. Ringde till försäkringsbolaget för att kolla att allt det här stämde. Men jodå, det skulle gå till så. Och inom fem dagar så skulle det vara klart. Fem dagar???!!! Undrade lite vad han skulle göra under de fem dagarna, för hem från skolan kommer han ju inte. Efter lite gnäll och gnöl från mig så faxade jag in anmälan så kanske han kan få taxi på onsdag.
På blanketten fanns det ett tiotal tomma rader där man skulle fylla i om man begärde ersättning och på vilket belopp det skulle vara på. Funderar allvarligt på vad man kan söka ersättning för. Det jag helst vill ha för är mentalt lidande pga att ungen går så långsamt. Jag hinner få sinne tusen ggr innan han ens gått tio m. Men det framgick ingenstans av blanketten om anhöriga också kan få ersättning, eller om det bara är den skadade…
Trubbel själv trivdes rätt bra idag. Han hade betjänter i skolan sa han.
Så hade inte jag det senast jag bröt foten. Vilket var för åtta år sen. Enormt dramatiskt var det. Jag rider barbacka i skritt på en av hästarna i paddocken. Jag sitter samtidigt och tittar på Pemps, snart tre år, som är med i paddocken. Plötsligt snubblar hästen och jag glider i slow motion ner över sidan på hästen och landar på min fot. Helt odramatiskt faktiskt. Förutom att jag bryter foten och nyckelbenet. Jag har aldrig berättat exakt hur den olyckan gick till. När folk frågade så sa jag bara att jag hade ramlat av en häst. Och jag vet att folk tänkte sig då en vilt galopperande häst som jag hjältemodigt hade kastat mig av innan den sprang över vägen.
Hur som helst, det gjorde så vansinnigt ont, så jag bad Pempa att springa och hämta pappa. Hon blev lite förrvirrad av att jag stönade så högt och inte betedde mig normalt att hon började istället leka med sanden i paddocken. Och så hade hon vänligheten att komma och hälla lite sand över mig också där jag låg. Ingenting funkade, varken att låta sträng eller glad, hämtade pappa gjorde hon inte!! Till slut kom det en joggare (som i princip aldrig händer, det går ALDRIG ngn på min väg) som grävde fram mig under Pemps ditlagda sandhög.
Fick operera foten och axeln och eftersom nyckelbenet gått av så kunde jag ju inte gå med kryckor. Så det var rulle som gällde. Och det var så pinsamt tyckte jag. Jobbade på kvällarna också som ridlärare, så eleverna fick rulla ner mig i paddocken och så satt jag där och hojtade samt körde fast i sanden…
Trubbel var då ett och ett halvt år drygt, och Pemps skulle fylla tre om ett par månader. Och de var hemma med mig bara. Försökte ta hand om dem i ett par veckor. Hasade mig genom huset, fick en ruggig teknik på det. Men det var faktiskt övermäktigt. Så till slut ringde jag kommunen och frågade om det fanns ngn dagmamma man kunde ha dem tillfälligt hos. Och de fick komma dit redan ett par dagar senare. Och jag var sååå ledsen, kände det som att jag svek dem och övergav dem. Inskolningen gick hur bra som helst och jag upptäckte en ny fri värld. Och barnen fick gå kvar hos dagmamman resten av tiden tills de började skolan…
Kommentera
januari 28, 2008 vid 12:29 (Barn, Skojsans)
Min son gjorde ju illa foten i lördags och idag skulle han till skolan. När jag släppt av honom vid skolan så är det en lång nedförsbacke till själva skolgården (som bara är natur, ingen asfalt). Totalt är det ca 150 m till själva dörren på skolan. Satt kvar i vilket fall för att kolla att det gick bra, jag menar han är ingen stjärna på det här med kryckor direkt.
När jag stannar bilen och han öppnar dörren så ramlar han rakt ut bara. ??? Det kan knappast ha något med fotskadan att göra, utan var säkert mer en vanligt Trubbelgrej. Sen får han ordning på kryckor, väska m m och hoppar iväg. Lite stolt över all uppmärksamhet han får nu så vänder han sig lite kaxigt om och ska vinka åt mig, varmed den ena kryckan far iväg och han ramlar raklång över en pytteliten kompis. Många händer hjälpte honom upp och efter ett tag var han på väg igen.
Nästa fall blir när han halkar med kryckorna på isen och ramlar på magen. Axelremsväskan kom dock lite senare och slår honom rakt i huvudet. Då kunde jag inte låta bli att skratta. Vid det här laget har skolans rektor kommit fram till min bil för att prata om skoltaxi till Trubbel under de här veckorna, och hon står tyst bredvid min bil och kollar på honom. Tror hon är tyst också för att vänta ut mitt skrattande.
Sista vurpan som jag ser är på väg uppför trapporna till skolan. Redan vid första trappstegen så hamnar han i ett slags gungläge och istället för att åka framåt så gungar han baklänges, lyckas skicka iväg ena kryckan några meter och den andra håller han i när han ligger på marken som en snuttefilt.
Då bröt jag ihop totalt. Med tårarna strömmande av skratt så försökte jag samtidigt prata med rektorn om skolskjutsen. Hon förslog ganska snabbt att hon ringer mig idag istället. Jag nickade och åkte därifrån fortf hysterisk.
Rektorn ringde mig nyss. Behövde bara höra hennes röst så började jag skratta. Just nu ganska osäkert om Trubbel får någon skoltaxi.
Kommentera
januari 27, 2008 vid 23:33 (Skojsans, barnfri, Åldersnoja)
Tags: ont i fötterna
Jag har så otroligt ont i mina fötter. På samma sätt som när jag var i Paris. Men då var det liksom ok att säga till folk hur ont jag hade i mina fötter, jag menar vi gick ju säkert en tio-tjugo mil per dag då…
Men det här fot-onda började igår. Ungefär vid nio på kvällen när Pemps party var slut så hade mina fötter kapitulerat också. Och jag stapplade omkring, ont i ljumskarna och fötterna. Och jag hade inte ens högklackat. Sa inget till ngn av de andra som var med för jag tänkte att det var en åldersgrej. Sen när Mange Banan och jag var kvar själva för att städa lokalen så såg jag honom stappla omkring också. Och han är ändå tio år yngre än jag!! Men enligt honom berodde det på att han gick i fel skor. Och att mitt berodde på att jag var gammal.
Minns att jag kunde ha så här ont i fötterna när jag var 20 efter att man varit ute och dansat till fem på morgonen i högklackat. Om jag vetat då att jag senare i livet skulle ha lika ont klockan nio efter ett barnkalas utan högklackat så hade jag nog tappat livslusten.
Kommentera
januari 27, 2008 vid 21:13 (Barn, Kärlek, Skojsans, Åldersnoja)
Tags: kryckor, självkänsla, skadad
När alla föräldrar kom igår för att hämta sina ungar så passar Pemps och Trubbel på att skojbråka (jo, den här gången var det på skoj) och när Pemps jagar Trubbel så ramlar han och hon ramlar på hans fot på sidan. Trubbel är inte ngn som vill ha uppmärksamheten på sig, men det här gjorde så ont att han ylade och skrek så kyrkklockorna lät. Så det föräldrarna möttes av var Trubbel som låg i mitten på dansgolvet och skrek som en gris, alla andra ungar stående runtomkring och gapade och jag som försökte dra Ludde bort från golvet.
I morse hade han lika ont och foten var jättesvullen. Så jag åkte till UAS med honom. På vägen dit så hade vi mysiga samtal, bl a om att att man kan hamna i roller t ex i skolan som man inte vill ha. Trubbel har bl a fått en roll som stor och stark och som alla vill brotta ner, de tror att han är en tuffing vilket är långt bort från sanningen. Han frågade sen om vuxna också har roller och jag svarade att det har man visst det, men de blir ofta inte lika utpräglade som barns. När han frågade vad jag hade för roller så sa jag att jag kan spela lite för glad och trevlig även när jag inte alltid känner så. Men la till att det nog inte märks, och att det händer ganska sällan.
Väl inne på sjukhuset och vi satt och väntade på att läkaren skulle komma in på vårt rum så fortsätter vi vår diskussion. När den unge snygga läkaren kliver in i rummet så blir jag fnissig, fantastiskt charmig och pratar lite om Trubbels pappa så han förstår att jag inte är gift.
Direkt när läkaren gått ut så konstaterar Trubbel torrt att min roll är nog mkt värre än hans brottarroll och att han var övertygad om att läkaren tyckte att jag var en gammal fånig morsa.
Sex timmar senare var vi hemma med kryckor, bandage och en sargad självkänsla. Min alltså.
Kommentera
