Abe the Babe krisar

Nyss påminde mrs Lajdell mig om en sak som hände för två år sen och som är lite tokigt.

Varje år innan betessläpp så avmaskar jag mina hästar. Det gör jag genom en spruta med mkt grön läskig pasta i som man sprutar i deras mun. Brukar gå bra förutom att man ofta är grön på kläderna efteråt då ngn av hästarna spottat tillbaka skiten på mig.

Förra sommaren så var det dags igen, jag ska just köra ut några hästar till bete och ska avmaska sista hästen. Jag sätter sprutan i munnen (fortfarande med den lilla korken på) med spetsen i munnen medan jag försöker få på en grimma. Plötsligt slänger hästen med huvudet och dunkar till kolven på sprutan som med ett enormt tryck skjuter in korken och hela pastan i min mun. Jag blir så förvånad att jag sväljer allting.

Ringer till sjukvårdsupplysningen som skickar mig vidare till giftcentralen. Vill ju veta om det är farligt och om jag kan förvänta mig några biverkningar. När jag berättar för den äldre damen i luren så tror hon mig inte, inte förrän jag berättat samma story tre ggr så tror hon mig. Och så blir det alldeles tyst i luren ett bra tag. Tills jag långt bort hör kvävda skrattattacker. Så jag frågar henne om hon skrattar. Och hon frustar fram ett ja. När hon samlat sig berättar hon att hon har jobbat med det där i 37 år och har aldrig ngnsin hört att någon svalt hästavmaskningsmedel förut. Men hon ber och få ringa upp mig efter ett tag när hon undersökt vad det är för ämnen osv. Och det gör hon. Visar sig att jag skulle kunna få både hjärtklappning och svullnader. Men inget hände såklart. Hon frågade också om det var ok att jag hörde av mig efter en månad och berättade om jag hade fått några symptom så att de kunde ha det som info ifall ngn annan skulle råka ut för samma sak. Och jag rapporterade lydigt efter en månad.

Jag kollade faktiskt efter ett år om det fanns med där, och det gjorde det. Känner mig nästan lite stolt, som om jag gjort något bra liksom.

Och jag är garanterat parasitfri!

Jag bloggar helt anonymt. Ingen förutom mrs Lajdell vet om det eftersom det är hon som är skyldig till att jag överhuvudtaget gör det. En av anledningarna till att jag vill vara anonym är att jag inte vill ha kommentarer från folk om vad jag skrivit. Men nu har alltså en jag känner väl hittat min blogg. Och räknade ut efter några inlägg att det var jag.

Så nu har jag dagligen en massa mail om mina inlägg och kommentarer om att jag faktiskt redan är tönt på heltid osv. Han har t o m fräckheten att komma med råd om hur och vad jag ska skriva. Säger bara det, passar han sig inte kommer jag hänga ut honom här. Och det finns mycket att skriva om. Moahahaha. Just nu önskar jag dock att jag hade tusentals läsare så att det hade ngn effekt…

Igår var det dags att sätta Pemps på tåget igen till Showskolan. Vi har en liten ritual som består i att vi handlar lite att äta och en tidning och sen sitter vi i bilen en halvtimme typ och läser och pratar innan hon ska till tåget. Men igår så fick hon för sig igen att hon kommer bli mördad eller kidnappad på tåget. Och varje människa som gick förbi oss i bilen och ner på perrongen tillskrev hon de mest otäcka egenskaper. Som t ex;

“Han där har stort skägg. Såna brukar vara mördare”

“Hon ser elak ut och verkar vara i min ålder, och jag vet hur elaka vi kan vara.” Hur argumenterar man mot det liksom??

“Den där killen är jättesmal, då har han säkert komplex och vill avreagera sig på mig” Jaha, där får man för att man pedagogiskt försöker förklara vad som händer när hon bråkar med brorsan som inte alltid har gjort ngt. Man får väl se det som en slags bekräftelse för att hon faktiskt någonstans i det undermedvetna faktiskt tar in vad jag säger.

Så resten av tiden satt vi och pratade om varje människa som kom istället och försökte göra dem mindre läskiga. Som när det kom tre tonårskillar så sa jag att de alla har en mamma och pappa som de älskar och att de säkert kryper upp i soffan och myser med sin mamma och pappa på kvällarna. Sånt funkade. Och att skäggiga farbröder sitter och längtar efter sina barnbarn på tåget. Självklart spårade både Pemps och Trubbel ur sen. Så sen så var många av dem som stod på perrongen med Pemps både vuxenkissare och hade blöja, ngn hade stringtrosor på sig fast han var en man, ngn var egentligen inte en människa utan under kläderna så var han en utomjording, osv i alla oändlighet.

Men Pemps skuttade glad i hågen iväg till tåget sen. Efter ett tag ringde hon från tåget och sa;

“Jag tror att det är sant!!”

Jag; “Vaddå?”

“Jag tror att han mitt emot mig har kissat på sig för det luktar så”.

Jag; “Hehe, men hör inte han dig nu då om han sitter mitt emot dig?”

“Jo… det gör han nog”. Klick. Just då blev jag också lite orolig för att hon skulle bli mördad.

Jag ska ta BE-körkort. Dvs körkort för tungt släp. Jag kör ju mkt hästsläp och har en stor tung bil. Det innebär att jag kör olovligt med mitt nuvarande körkort och har så gjort länge. Och lika länge har jag tänkt att jag ska ta det där jäkla körkortet ngn gång så jag slipper oroa mig. Och nu är jag nog närmare än ngnsin. Är nästan på väg att skicka in körkortstillståndet. Men det känns lite surt, det kommer kosta mig över 2000 kr bara att försöka ta det. Och jag kör ju släp så himla bra, så det känns liksom lite onödigt. :)

Idag var jag i vilket fall och gjorde ett synprov som man måste skicka med ansökan för körkortstillstånd. Känns också onödigt. Att åka iväg och få konstaterat på papper att jag är halvblind. Jag är faktiskt otroligt närsynt. Jag ser inte marken utan glasögon/linser. Numera använder jag dygnslinser, vilket är underbart. Men innan dess så var jag beroende av att glasögonen aldrig flyttades, för om ngn flyttade på dem så gick jag som en dammsugare och letade efter dem. Mitt ex flyttade på dem ngn gång när han var förbannad på mig. Rätt smart, för jag fick ju ägna flera timmar åt att känna igenom hemmet efter dem sen.

Optikern idag var bland det klämkäckaste jag varit med om. Och jag gick direkt in i min nästan lika klämkäcka personlighet. Hade någon betygsatt oss i töntighet så hade vi scorat fullt. Lätt. När hon gjorde synfältstestet så sätter man ju pannan mot en grej och sen lyser lampor ute till hö och vä och man ska säga vilket det var. Det var lite ojämnt, för hon körde mkt på vänstersidan, men nästan inget på hö. Tills hon kommer på att mitt hår ligger för mina ögon lite på höger sida så jag såg inget alls åt det hållet. Vi skrattar hysteriskt åt det ett bra tag (och vad var roligt egentligen???). När vi skrattat klart åt det så säger jag; “Ja, det borde egentligen vara lag att ha diadem på när man kör bil så man inte missar ngt åt sidorna”. Då tog optikern skrattandet till en annan nivå och töntskrattade ännu mer. Som tur var så var jag klar och kunde gå hem. Blir lite rädd över att jag kommer bli tönt på heltid om några år.

Det tyckte jag var fint. :)

Tja… igår så var min älskade border collie Flisan yr och hade svårt att gå rakt. Åt och var glad, men ögonen rullade hela tiden så det var givet att det var något stort fel. Förmodligen en hjärnblödning eller propp. Till saken hör att hon är 14 och ett halvt år, så det är ingen ungdom, men ända tills i förrgår så sprang hon och tjuvvallade och sprang efter pinnar. Så jag och Mange Banan åkte till djursjukhuset och lät avliva henne. Fjorton år är en lång tid, hon har varit med under en stor del av mitt liv så det känns väldigt väldigt tungt faktiskt.

Ikväll har jag en sorgekväll. Vilket innebär att jag gråter, ylar, hyperventilerar och hulkar hysteriskt. Och samtidigt chattar jag med folk som inte märker ngnting. Jag lär ju ha dubbla personligheter…

Flisan för ngn månad sen.

Läste just en artikel om en familj i Sverige som prövade det här med att byta hus med en annan familj. De valde ett hus på franska rivieran precis vid vattnet. I artikeln får man följa familjens städångest innan de ska åka, och rädslan att ha fina saker framme, de renoverar som tusan plötsligt för att det ska vara fint osv. Och detta håller det på med i tre månader innan de åker. Och jag förstår verkligen deras ångest. Jag skulle förmodligen behöva hålla på i ett år innan…

När de väl kommit till sitt hus i Frankrike så kan de inte koppla av förrän de fått veta att familjen som bor i deras hus också trivs. Vilket de gör, och sen är allt frid och fröjd och lycka.

Under de här tre sidorna som artikeln varar så hinner jag flera gånger byta mitt hus under några veckor till hus både i Frankrike, Irland och Barbados.

Det absolut sista som sker i artikeln är en bild på hur deras hus såg ut och en liten beskrivning om det, samt bilder på huset de bytte till och således en beskrivning om det. Då insåg jag problemet. Det den här familjen lämnade var ett åttarumshus på Lidingö och om man tittar på interiörbilderna så var det galet fint. Och plötsligt så inser jag att det de kallade renovering inte stämmer överens med min bild av det.

Undrar vad man kan få för ett 1700-tals hur med oslipade golv som man får stickor av, bara ett riktigt sovrum trots 145 kvm, helt otätt och med renoveringsbehov typ överallt. Har jag tur kanske jag kan komma ända till Ukraina, med lite mindre tur kanske Småland.

(Jodå. Fuskknappen är tillåten vid sånt här tillfälle.)

Dagens jobbigaste;

• att gå upp tidigt på morgonen igen efter sportlovet
• att den snygge massören skämtade med mig när jag kom in. Så sen gick det knappt att ta av sig kläderna efter att han blivit “personlig”.
• att jag gick med på att ungarna fick ta med sig två kompisar var hem.
• när pappan till ena kompisen fick se sin dotter i full krigsmålning. Och min i ännu värre.

Dagens bästa;

• massagen. Trots skämtande snygging med gigantiska armar.
• att jag fick ihop byrån till slut utan för många hammarslag.
• ungarna. Kort och gott. Jobbiga som söta.

Dagens mat (håll i er nu);

• chilimarinerade kycklingfiléer med grillad sparris, röd quinoa, klyftpotatis, grekisk sallad, avocadoröra, stekta vitlökschampinjoner och till efterrätt fruktsallad. Gjorde mat till ett helt kompani med tanke på antalet ungar, hela bordet var banne mig täckt av mat. Och tror ni det räckte? Jag fick knappt någonting. Och det var så himla gott. Nästa gång ska jag göra äckligare mat så det inte blir så dyrt, för då behöver jag ju inte göra så mkt.

Dagens fundering;

• hur går man tillbaka igen till främmandestadiet med någon om man blivit lite personlig med ngn? Tänk massören. Men tänk inte snusk! Tips tas tacksamt emot.

I natt sov jag fyra timmar. Drömde om en vampyr som var kär i mig (inte besvarat) samt att jag satt upp till halv fyra. Så här i efterhand så känns det ju inte som en jättesmart idé. Och om jag ska vara ärlig så gjorde det inte det då heller. Men var “tvungen” att göra vissa saker. Som att läsa ut en bok. Som jag precis hade börjat på. Osv.

Idag är jag alltså trött. Dagen har gått åt till att rensa ut en byrå som jag haft i sovrummet och som min dotter ville ha i sitt rum. Den byrån verkar det som att jag från förra villan bara tejpade igen och flyttade med mig. För det var saker som var typ 15 år gamla i den. Och typ inget från de senaste elva åren. Många kärleksbrev till och från mina barns pappa och dåvarande man. Kändes märkligt att läsa, tänk att jag ens har känt sådär ngn gång. Min supermega slarviga dotter gillar en sak. Och det är att rensa mina saker. Och troligen beror inte detta beteende på ngn form av ordningssinne, nej anledningen är snarare att hon tror att hon ska hitta roliga saker som hon kan sno mig på. Som typ smycken eller skor.

Efter det åkte vi till Jakan C och köpte en jacka till Trubbel och hårtoning till Pemps. Hon vill bli rödhårig nu. Och tänka sig. Jag är rödhårig nu, jag tror visst att Pemps avgudar mamsen. :) Blev bra, men vi ser lite fåniga ut. Vi har exakt samma knalliga röda färg nu.

Efter det så åkte vi och köpte en byrå till. Jag ska ha tre likadana på rad, och jag hade bara två. Jag får lite ångest av att köpa saker begagnat och aldrig tror jag ens det hänt att jag sålt något själv. Vet inte vad det är, men det är det där att åka hem till främmande människor och liksom få veta vem som haft de sakerna man själva ska ha sen. Jag beundrar verkligen folk som handlar ekonomiskt och som själva säljer saker. Men efter att försökt få ihop den här jävla IKEA-byrån så tänker jag fan i mig också börja handla begagnat. Vilken grej att få en möbel som faktiskt ser ok ut till ett billigare pris och framförallt FÄRDIGMONTERAD! Och jag är inte ens ohändig eller oteknisk. Men idag var jag så desperat att jag t o m vid ett svagt tillfälle var inne på att skaffa mig sambo. Då förstår ni hur illa det var…

J*vla j*vla Malm-byrå.